Essä: Hälsan som vapen

 

 
Rädslan för att få sina levnadsvanor kontrollerade och registrerade kan leda till att människor börja mörka sina liv när de går till doktorn. I värsta fall kan det skrämma människor att alls söka vård, menar Jona Elings. Främst drabbar det personer ur arbetarklassen som redan får mindre och sämre vård än rika får och dessutom har flest ”dåliga” levnadsvanor att fylla journalsystemen med.
 

”My drinking is killing me”, sjöng Robyn på den skiva hon släppte i juni. Med tillägget ”Don´t fucking tell me what to do”. Nyligen firades det nya året in och ett antal nyårslöften har avgetts helt frivilligt. De flesta handlar om hälsa: sluta röka, börja träna eller äta bättre. I tidningsbutikens hyllor finns 37 olika hälsotidningar som i grälla färger runt seniga kroppar skriker ut sitt budskap om ett friskare och vackrare liv. Baka en sockerfri chokladtårta säger den ena, medan en annan lockar med utlottning av yogapaket. Hälsa är ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom, har världshälsoorganisationen WHO slagit fast. Så visst behöver vi göra många ansträngningar för att uppnå hälsa.

 

Socialstyrelsen har nyligen kommit med nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande arbete, eftersom forskning visat att en femtedel av den samlade sjukdomsbördan beror på (dåliga) levnadsvanor. Som det statliga dokument det är innehåller riktlinjerna 132 rekommendationer och elva nationella indikatorer. Det är tobaksbruk, alkohol, träning och matvanor som står i fokus och boten heter kort rådgivning, rådgivning och kvalificerad rådgivning. Hur lång rådgivning som behövs i olika fall anges noggrant i det omfattande dokumentet. Kort rådgivning, som pågår kortare tid än tio minuter, är aldrig att rekommendera. Däremot beräknas den kosta ynka 282 kronor jämfört med den kvalificerade rådgivningen som går loss på hela 1284 riksdaler och tar mer än 30 minuter. Syftet är gott, att förhindra sjukdom.

 

Frågan är om det goda syftet kan legitimera allt Socialstyrelsen hittat på i sina nya riktlinjer. Till exempel påstår man att det är angeläget att registrera levnadsvanorna i journalsystemen på ett systematiskt vis så att uppgifter därur kan hämtas automatiskt för olika uppföljningssyften. Om någon inte uppnår de stipulerade aktivitetsminuterna (som ska vara fler än 150 per vecka) ska detta journalföras, tillsammans med rök-, alkohol- och matvanor i detalj.

 

Här närmar sig verkligheten en mjukare version av romanens värld, närmare bestämt den hälsofascistiska dystopin Corpus Delicti av författaren Juli Zeh som nyligen givits ut på svenska. Zeh berättar om Mia Holl, en ensamstående kvinna i en hälsodiktatur år 2058. Alla droger inklusive kaffe och te är förbjudna och medborgarna måste rapportera in hur många kalorier de ätit och hur länge de sovit. Träning på träningscykel registreras direkt in till staten. Det är bara tillåtet att ha sex med immunologiskt kompatibla individer. Mia Holl börjar vanvårda sin kropp och missköta sina hälsouppdrag efter sin brors tragiska död. I en hälsodiktatur är det att betrakta som ett angrepp på staten och hon hamnar i en lång och plågsam rättsprocess.

 

Nu torde detta inte alls vara socialstyrelsens mål. Men rädslan för att få sina levnadsvanor kontrollerade och registrerade kan leda till att människor börja mörka sina liv när de går till doktorn. Det medför inte bara en stukad doktor/patient-relation utan också en risk för en mer generell misstänksamhet med följden att viktig information om patientens hälsa aldrig kommer läkaren till del. I värsta fall kan registreringen skrämma människor till att inte söka vård alls. Människor med låg socioekonomisk status är redan mindre benägna än andra att söka vård. Det är också denna grupp, låt oss kalla den arbetarklassen av politiska skäl, som har flest dåliga levnadsvanor att fylla journalsystemen med.

Mellan verkligheten och dystopin finns en gråzon som befolkas av mindre kända politiker med tvivelaktiga idéer på programmet. Under julhelgen bloggade Stefan Hanna, en centerpartist från Uppsala, om högre skatt för feta människor. ”En väg kan vara att låta det vara och alla kollektivt får betala för enskilda tillkortakommanden. En annan väg kan vara att de som väljer att inte vårda sig själva får betala högre skatt än de som gör det. Är inte den andra vägen mer rimlig med tanke på att de senare utsätter det gemensamma systemet för mycket större påfrestningar än en som äter och dricker normalt och som tränar regelbundet”, frågar Stefan Hanna retoriskt.

 

I samma hälsodiktatoriska genre spelade Socialdepartementet då de i en promemoria 2009 förespråkade tvångsvård av gravida missbrukare. Om en kvinna utsätter sitt ofödda barn för en påtaglig risk att födas med en skada orsakad av missbruket skulle tvångsvård påbörjas. Förslaget väckte stor bestörtning och stötte på motstånd av tunga instanser som Justitieombudsmannen och Kammarrätten. ”Att grunda ett beslut på spekulationer eller till och med rena gissningar om hur konsumtionen i ett enskilt fall kan påverka fostret kan inte accepteras när det gäller beslut om administrativa frihetsberövanden”, skrev JO. Flera remissinstanser invände också att missbrukande kvinnor helt kunde undvika att söka vård om lag om tvångsvård infördes. Bakom förslaget stod den kristna högern, kristdemokraterna och Livets Ords antiabortlobby ”Ja till livet”.

 

Arbetarklassen har de sämsta levnadsvanorna, generellt sett. Det har Socialstyrelsen noterat och funderar på om ”det kan tänkas krävas särskilda metoder för att hjälpa dem. Detta eftersom personer som lever i en utsatt situation kan ha sämre möjligheter att förändra sina levnadsvanor än andra”. Sämst levnadsvanor alltså, men studier visar också att personer ur arbetarklassen får mindre och sämre vård än rika får, och mer sällan söker vård. Dessutom riskerar rådgivning från sjukvården att gnida in känslan av okunnighet och mindervärde. Det är antagligen mycket få personer som inte i dagsläget redan känner till att rökning är skadligt. Lika liten är chansen att en läkare har tio minuter eller mer till övers för att prata om levnadsvanor med sin patient.

 

Riktlinjerna kommer också till i en vårdvärld av vårdval (läs artikeln ”Vård för vissa”, Arbetaren Zenit 23/2010). Att behandla friska människor är billigare än att ta hand om de sjuka. I de rika områdena kommer vårdcentralerna att kunna ha de av staten stipulerade friskvårdande samtalen om exempelvis träning, medan det i de fattiga områdena i dagsläget inte ens hinns med sjukvård. Med andra ord en trolig kassako för privata vårdcentraler med välbärgade patienter, och en börda för dem där de stora friskvårdsinsatserna faktiskt behövs.

 

”My diet´s killing me”, sjunger Robyn och för tankarna till ren och skär trots, till småbarn som pott- eller matvägrar. Precis som barnet i maktlös desperation tillgriper de få maktmedel det trots allt förfogar över, kanske också vuxna gör det. Trots att chipspåsen får den vuxna att må illa liksom det bajsnödiga barnet. Vad fick vissa klasskompisar att ha skolgymnastik i t-shirt med trycket ”Alkoholen räddade mig från idrotten” på? Det är den trotsiga paradoxen. Ju mer samhället – som är liktydigt med överhöghet och makt – vill att man ska göra något, desto mindre vill man göra det. För arbetarklassen är dessutom kroppen ofta själva maskinen, och ohälsan en form av sabotage. Ett sabotage som passiviserar också den samhällsomstörtande människan och dödar den. Men det gör arbetet i sig självt med.

Historiskt har arbetarklassen skött sina hälsofrågor själv, framför allt har nykterhetsrörelsen varit stark och framgångsrik. Antagligen behöver arbetet bedrivas på ett liknande sätt även nu, om effekten ska bli att räkna med.

 

Från politiskt håll är större självbestämmande och större trygghet, genom förbättrad arbetslagstiftning och ett förbud mot uthyrningsföretag några metoder att stödja denna process. En autonom, trygg klass kan rimligast enklast organisera sitt hälsoarbete. Om hälsa nu är det enda som räknas. Som Moritz Holl säger i Corpus Delicti: ”Människan måste uppleva sin tillvaro. I smärta. I rus. I motgång. I framgång. I en känsla av maktfullkomlighet över sin egen existens. Över sitt eget liv och sin egen död. Det, min arma vissnade Mia Holl, är kärlek”.

 

 

Litteratur:

Nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder

Tobak, alkohol, fysisk aktivitet och matvanor

– stöd för styrning och ledning 2010 Preliminär version

Socialstyrelsen oktober 2010

 

Corpus Delicti

Juli Zeh

Weyler förlag, 2010

 

 


 
 
 
 
 
 

 

 

                          

© Jona Elings 2007-2011