Kroppen som vara

 

 

Det låter plopp, plopp, plopp varje steg jag går. Har din arbetsgivare också hakat på trenden? Stegräknaren, arbetarhälsans bästa vän. Det ska promeneras nu för tiden. Med eller utan stav, men knata, knata varje gata är vår melodi. Det kanske skulle kunna vara kul. Jag roade mig till en början en hel del med den lilla svarta dosan. Hur många steg kostar en demonstration mot rasism? Åh, 7 500. Ta med dramaten till lågprisaffären och storhandla? Hm, 4 500. Samma som en dag på jobbet. Ta med ungarna på parkfest, då sitter man väl mest på en filt? 16 000 steg och en stukad fot efter misslyckad fotbollsdribbling mot tvååringen. Stukad fot ger under 1 000 steg dagen därpå.

 

Ja, så där kan man hålla på. Även simning och cykling kan översättas till steg – och det hela är en tävling. Stegen registreras på webben och du kan vinna priser som middag på restaurang. Och här någonstans börjar det bli läskigt. Såklart att alla mår bra av att röra på sig. Vi blir fetare, visst. Hjärt- och kärsjukdomar, hugaligen. Men när blev arbetarhälsa arbetarens ansvar?

 

1983 kom en statlig utredning som slog fast att det är arbetsmiljön som ska vara patienten hos företagshälsovården. Sedan dess har näringslivet dragit sig ur samarbetet kring företagshälsovården, vilket ledde till att var tionde kund försvann och en fjärdedel av personalen sades upp (1992–1994). Statsbidragen till företagshälsan har avskaffats (1993) och kvar finns detta starka fokus på individen. I dag är företagshälsovården dessutom starkt segregerad. Ett kommunalanställt skolköksbiträde får företagshälsovård för 300–400 kronor per år, medan en ingenjör kan nyttja motsvarande tjänster för 5 000–6 000 kronor, enligt Läkartidningen.

 

Men det finns pengar att tjäna för företagarna. Enligt ett ledande steg-företag (ja, det finns sådana) är ”steg är ett beprövat verktyg som är kostnadseffektivt genom att det kräver minimal insats av arbetsgivaren samtidigt som deltagarantalet är högt. Steg fungerar.”

Vad praktiskt. Frisk personal utan omkostnader. Varan människokropp blir en maskin som servar sig själv för att fungera utan gnissel en arbetsdag till, och en till.

 

Och promenader är dessutom tämligen riskfria. Inga stukade fötter, blåtiror eller löparknän. Promenaderna kan också ske individuellt, långt bättre än korplag på arbetsplatsen där personalen kan snacka ihop sig mot cheferna i bastun efter avslutad träning.

 

Men allvarligt talat, är det inte extremt tråkigt att promenera? Om det vore roligt skulle väl folk gå ut och gå även utan att räkna steg? I dagens tider med babyboom förväntas speciellt vi småbarnsmammor ta långa härliga och friska promenader tillsammans med barn i barnvagn, och diskutera förlossningar, blöjor och obefintliga sexliv. ”Det är ju så trevligt, och kanske försvinner lilla magen på köpet.”

 

Men varför måste fysiskt välmående kopplas samman med normativt småprat om småbarn? För mig blir det inga mammapromenader, stegräknare eller ej.

Våga vägra stega. Gör något roligt istället.

 

Stockholms fria 3 september 2008